Man tänker på de som är och har varit, de fina stunderna tillsammans med kanske den man älskar,
 en vän eller kanske familjen,
 men samtidigt finns det så många dåliga stunder som man bara vill ska försvinna,
men de är inte de minnerna som far, det är de bra minnerna som försvinner ju mer man tänker på det dåliga.

Man vet hur mycket man älskar någon och och den säger att den älskar den tillbaka,
 men ändå så undrar man om det bara är ett ord eller om den verkligen menar det.

Det finns så mycket tankar omkring allting som man inte vet att man tänker.
Det finns speciella stunder som man tänker mer än aldrig förr,
 när man har blivit nykär så undrar man om han är kär tillbaka,
om han tycker att man är söt eller ful, om man har tillräckligt fina kläder,
om sminket ser bra ut.
Om någon nära går bort så undrar man varför just nu,
fick den lida, hade jag hunnit säga allt som jag ville,
 ser den ner på mig och vaktar mig.
Första dagen i en klass undrar man om man kommer hitta nån att vara med på rasten,
tycker dom att jag är en tönt, skrattar dom åt mig om jag säger fel,
 har jag de rätta kläderna osv.
Man hinner tänka så mycket under så liten tid,
man kommer fram till slutsatser och göra ett val.

Alla saknar något, men alla visar det inte.
Jag saknar min mamma, och jag visar det på mitt sätt.
Andra saknar något annat men kanske visar det på sitt sätt.
Saknaden kommer alltid att finnas hos alla, men alla hanterar det på det sättet dom kan.
Jag stänger in mig för att få tänka utan att bli störd,
 men andra kanske skriver eller målar eller gör något annat, alla har sitt sätt.