Ingen har ork hur länge som helst att bara ta emot skit från andra människor, nån gång faller man. Och då faller man ordentligt. Det kommer iaf jag göra, när som helst om det inte vänder snart.
Att inte få vara med sin familj sårar och gör saker väldigt mycket svårare. Min familj är ner åt Sverige medans jag sitter fast uppe i norrland, och flyttar mellan olika familjer, andras familjer.
Den kärleken som finns i de familjerna känner jag bara för en person, den som jag skulle kunna offra allt för, och det är min lillebror. Även om vi aldrig ses så har vi mycket gemensamt, vi tänker lika, våra personligheter är lika och vi är helt enkelt jävligt lika.
Idag fick jag träffa honom för första gången på 6-7 år och jag kunde knappt prata. Båda är lika blyga, men vi fixade det. För mig handlade det inte om att sitta och prata med honom, utan att få se honom, krama om honom och vara med honom. Det betyder allt.
Men samtidigt så är det sårande att träffa honom, just för att alla känslor som jag stängt av kommer tillbaka till mig och det är inte bara en känsla.
Alla minnen från när vi bodde tillsammans kommer även tillbaka, och känslan av att få höra att jag inte kunde få bo med honom efter att mamma dog. Det gör mig förbannad, att slitas ifrån sina syskon borde ingen få uppleva. Du räddade mitt liv gång efter gång efter gång och ändå så skulle vi inte kunna få bo under samma tak, inte ens i samma stad. Utan dig så hade jag inte varit 19 år, jag hade försvunnit vid 8-9 år och jag är tacksam för att jag hade just dig vid min sida, även om jag hade velat att du skulle sluppit all skiten.
Slutligen så vill jag bara berätta att jag älskar dig verkligen bror min, och du är min stjärna. Jag är så himla stolt över dig, och har du frågor om mamma så vet du vars jag finns så ska jag ge dig svaren så gott jag kan!