så känns det verkligen. Som att jag inte klarar av att sakna dig så mycket som jag gör.
Varje dag så tänker jag på dig och hoppas att du bara gömmer dig från polisen eller nått, men så tänker jag på din begravning och inser att det det är på riktigt. Denna gång kommer du inte tillbaka till mig.
Jag har varit både arg och ledsen på dig, men jag har aldrig slutat älska dig. Det var dig jag såg upp till och ville vara som, det vill jag än idag.
När dom berättade att du va borta så rörde jag inte en min, jag trodde inte på det. När jag stod vid din kista så var jag tom på känslor, fällde inte en tår. Jag kände inget på 6-7 år, ingen äkta glädje eller sorg, inget. Och nu när känslorna kommer så vet jag inte hur jag ska hantera det.
Det är så lätt att bara sätta på en mask och le, låtsas som att allt är så himla bra jämt då det faktiskt inte är det. På så sätt slipper man prata om det, slippa känna efter.

Det är så många som säger att man måste komma över det, men hur kan man säga nått sånt egentligen?

Jag kommer aldrig komma över din död. Det var som ett bombnedslag när jag insåg hur verkligheten såg ut och du fanns inte där och tog emot mig när jag föll. Jag föll för samma skit som du och den som jag ville ha hjälp av var dig, ingen annan.
Du lämnade mig för sista gången utan att säga hejdå. Jag vet att du älskade mig, men du ville inte ha mig hos dig. Du va istället tillsammans med en man som sa att han aldrig skulle älska mig lika mycket som min lillebror eftersom jag inte var hans biologiska dotter.
Om du visste vad han gjorde mot mig, mot hela våran familj, så hade du lämnat honom. Men jag hade inte viljan att berätta det eftersom jag visste att du inte skulle klara dig utan honom pga dina sjukdomar.

Jag hoppas du vakar över mig och tar hand om alla jag älskar däruppe hos dig, jag kommer aldrig sluta älska dig!