Varje dag går jag och hoppas på det bästa, men det enda jag får tillbaka är besvikelse. Varje jävla gång.. Jag finns för dig, jag vill dig väl och jag bryr mig mer om dig än om mig själv och ändå så ser du inte mig för den jag är. Du tycker bara att jag förtjänar bättre, men i mina ögon så har jag det bästa utom en liten del. Ibland vill jag bara skrika på dig och få dig att fatta att jag inte alls är så ömtålig som alla verkar tro, jag kan klara mig och ta vara på mig själv men jag gör det på mitt sätt. Du kanske aldrig va kär i mig eller hade några såna känslor för mig, men varför skapa något på mina känslor då? Det är så mycket jag vill veta men som jag inte vet hur jag ska fråga eller prata om, och just nu gör du det svårt för mig att kunna formulera mig på ett vettigt sätt.
Jag vet inte vad jag gjort eller om det ens är jag som gjort nått, eller om jag va en dålig flickvän eller nått. Jag vet ingenting men ändå så går allt vidare på något underligt sätt. Jag gläds åt mina vänner lycka just nu eftersom jag inte själv känner någon större lycka, eller egentligen så känner jag inte så mycket alls utom nedstämdhet. Du gav mig några riktigt lyckliga stunder som numera bara är att minnas, men jag tror dom stunderna betydde mer för mig än för dig.

Du får aldrig känna att du gjort mig något fel, det är bara jag som bär på mycket känslor och är förvirrad. Du kommer alltid betyda så exremt för mig och jag kommer aldrig vända dig ryggen.

---

Nu ska jag tala med Denny så jag får träffa honom imorrn. Ska bli jättemysigt eftersom vi inte setts på 7 månader, och jag har saknat min troublemaker. Då ska han få hjälpa mig att reda ut mina killproblems, vilket han brukar vara ganska bra på faktiskt.

Men men, skriver imorgon förhoppingsvis om jag inte har fullt upp med att fara ut och ha partey med Emma min älskade heroinpung.