På nått så klarar jag mig alltid även om jag är påväg mot botten. Kanske för att jag har så underbara vänner, en Awesome pojkvän och mig själv eller för att jag aldrig haft ett lugnt liv så jag ser det som ett game numera och väntar på bara på vad som kommer hända härnäst.

Idag har jag varit duktig och packat lite kläder, böcker osv och hoppas pappa kan komma hit och hämta skiten jag inte ska ha med mig. Sen ska min älskade få ha Tv:n, soffan och kanske bordet om det rymms. Känns lite konstigt att flytta åter igen, men måste man så måste man, det börjar dock bli en vana att aldrig hinna vänja sig vid ett ställe. Men som tur är så får jag bo hos min man och hos mina vänner tills jag får en lägenhet eller dylikt.

I'm in the game without rules