Jag fattar inte hur jag kan låta en kille stå och stampa på mig och sen fortfarande på nått sätt hoppas att han menar det han säger.
Tydligen så kan han egentligen inte mena att han tycker om mig jävligt mycket om han gör som han gör.
Vad har alla andra tjejer som inte jag har? snälla berätta!
vad ska man göra? Hoppet är väl de som lämnar en sist?
Man gör de man alltid har gjort, sätter på sig en mask och låtsas vara glad tills man kommer hem och kan slappna av och då undrar man verkligen hur man orkar och hur länge till man ska klara att gå omkring och låtsas.
Och jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär, men ändå så fortsätter man tills man inte orkar mer och då kommer alla känslorna som en våg över en och man vet inte vad man ska göra.

Det är naturligtvis inte första gången sånthär händer heller. Men tydligen så lär jag mig inte av mina misstag, för det slutar ändå alltid med att det är jag som blir sårad, så jag super mig full och vill slåss för att få ut min ilska för att senare få höra skitsnack om en på stan.
Det är så det alltid kommer att vara va?

Jag vet själv att jag blir mer och mer aggressiv för varje gång jag dricker eftersom alla känslor kring mamma, pappa, hela familjen och min bakgrund kommer upp nu. Det är nu 10 år senare jag börjar reagera på vad som har hänt.
Det är nu jag faktiskt börjar ta tag i mina känslor. Och nu är det säkert många som tycker att då borde jag inte dricka förrän jag har tagit tag i själva problemet, men de är DET som är problemet. I nyktert tillstånd så bryr jag mig inte så mycket, men i fyllan så pratar jag och kan berätta vilket leder till att jag blir känslomässig och ist för att bara gråta ut en stund så vill jag slåss och låta andra få känna smärtan, oron och ensamheten jag kände.
Nu låter jag säkert som en dålig människa, men egentligen är jag en bra människa som gör dåliga saker.